Den pågående klimat- och miljökrisen är en fråga som samtliga politiska partier behöver förhålla sig till. Så även frågan om mänskliga rättigheter och en mer hållbar världshandel. Det är därför positivt att Timbro kommer med en ny miljöhandbok för högern inför det stundande riksdagsvalet. Men med inflytande kommer ansvar och i det inkluderas att den fakta som presenteras är uppdaterad och korrekt. Dessvärre innehåller handboken ett flertal felaktiga påståenden om Fairtrade. 

Avskaffat statligt informationsstöd

Fairtrade nämns initialt i på sida 69 miljöhandboken, där författarna hävdar att Fairtrade Sverige genom Sida får statligt stöd för sin kampanj- och informationsverksamhet. Sida avslutade dock det så kallade info kom-stödet till Fairtrade Sverige redan i januari 2023, som del av de omfattande nedskärningarna av det svenska biståndet.

På sida 85–86 argumenterar författarna sedan för att Fairtrade inte fungerar, och att diplomeringen Fairtrade City är ett ”dyrt sätt att bedriva ineffektiv symbolpolitik”. Men i stället för att leta upp nya källor och sätta sig in i vad Fairtrade är och hur certifieringen och diplomeringen fungerar, bygger författarna sina resonemang ett fåtal artiklar som är över 20 år gamla. 

Så låt oss reda ut vad som faktiskt stämmer. 

Diplomeringen Fairtrade City

Fairtrade City-diplomeringen finns till för att möjliggöra ett hållbarhetsarbete i framkant och ansvarsfull användning av skattemedel. Syftet är att erbjuda svenska kommuner och regioner stöd i arbetet för en mer etisk konsumtion och hållbar handel. 

Bland annat åtar sig en Fairtrade City-diplomerad kommun eller region att ställa krav på rättvist handlade produkter, och när så är relevant, öka andelen över tid. Det kan exempelvis handla om kaffet som dricks i kommunhuset och på kommunala skolor, bananer på kommunala förskolor och bomullen i arbetskläder för till exempel vårdpersonal.

Så vad kostar det egentligen – och vad är vi villiga att betala?

Ett av påståendena i miljöhandboken är att diplomeringen kostade kommunerna 156 miljoner kronor år 2017. Det är direkt missvisande. Den stora merparten av den kostnaden kommer från de offentliga inköp som kommunerna gjorde det året, vilket var 148,2 miljoner kronor. Det handlar alltså om den sammanlagda kostnaden för inköp av kaffe, bananer, kakao, med mera – produkter som hade köpts in oavsett märkning – inte en eventuell merkostnad för att välja Fairtrade-märkta varor. 

Fairtrade handlar inte om att öka onödig konsumtion. Det handlar om att ställa om den grundläggande och redan existerande konsumtionen till en mer etisk och hållbar sådan – för att säkerställa att skattepengar används på ett sätt som minimerar risker för människor och miljö. Det är möjligt att kostnaden för varor som kaffe, kakao och bananer hade varit något lägre om kommunerna i fråga inte köpt Fairtrade-märka varor, men i underlaget som refereras till i handboken ställdes ingen fråga till kommunerna om en eventuell merkostnad, utan bara om den totala kostnaden för inköp av exempelvis kaffe. 

Det ligger heller inte i Fairtrades uppdrag att försöka påverka en varas pris i butik. Fairtrade är en del av den fria marknaden och prissättningen på Fairtrade-märkta varor varierar därför beroende på världsmarknadspriser och andra externa faktorer. Ibland kostar ett paket Fairtrade-märkt kaffe mer än annat kaffe, ibland inte. 

Fairtrade bidrar till bättre ekonomiska förutsättningar för odlare och anställda

Fairtrade arbetar framför allt med odlare i småskaliga familjejordbruk, som själva driver sina gårdar och anställer arbetskraft vid behov. För att deras verksamhet ska vara lönsam är priset de får för råvaran avgörande. I mindre utsträckning certifierar Fairtrade även större plantager med anställd arbetskraft. Fairtrades mål är att samtliga odlare och anställda ska kunna skapa sig en trygg och hållbar försörjning och själva bestämma över sin framtid. En sammanställning av 122 oberoende forskningsartiklar från åren 2021–2024 till övervägande del visar att Fairtrade faktiskt åstadkommer detta. Närmare 90 procent av de studier som handlar om ekonomi visar att Fairtrade bidrar positivt till långsiktiga ekonomiska vinster – bland annat genom högre inkomster för odlare, förbättrade intäkter på gårdsnivå, högre nettovinster och större inkomststabilitet.

Forskning visar också att Fairtrade leder till att anställda får större inflytande över sin arbetsplats, att familjer får lättare att prioritera skolgång och investera i utbildning samt att certifierade odlingar i högre grad använder klimatanpassade metoder. 

Trots all denna tillgängliga och relativt färska forskning om Fairtrades effekter, baseras Timbros påståenden på en 19 år gammal rapport. Av den drar de slutsatsen att Fairtrade-systemet ”inte håller vad det lovar, stänger ute de allra fattigaste bönderna och hindrar länder från att utvecklas och använda modern teknik”. 

Minimiavgift för certifieringen

På sida 85 i Timbros rapport står att minimiavgiften för en producent att Fairtrade-certifiera sig ligger på 22 000 kronor –en siffra som saknar stöd i Fairtrades eget certifieringssystem. I själva verket består kostnaden av en ansökningsavgift påcirka 600 euro, samt en certifieringsavgift som beräknas individuellt och varierar beroende på kooperativets storlek, struktur och produktion. Någon miniavgift finns alltså inte.

Dessutom certifieras inte enskilda odlare, utan organisationer bestående av odlare, vilket innebär att kostnaden bärs kollektivt inom kooperativet. Enskilda odlare väljer själva om de vill delta i ett certifierat kooperativ och har alltid möjlighet att gå ur om de uppfattar att certifieringen inte gynnar dem. Det är dock inte särskilt vanligt.

Vägen framåt

För de odlare och anställda som Fairtrade arbetar med är frågor som rör klimat och miljö samt respekt för mänskliga rättigheter högst relevanta. Fler väpnade konflikter, extremväder och fortsatt utbrett barnarbete påverkar människors möjlighet att försörja sig, bedriva jordbruk och leva under trygga villkor.

Diplomeringen Fairtrade City är ett sätt för kommunpolitiker att visa att de tar ansvar i förvaltningen av invånarnas skattepengar och verkar för en mer hållbar global handel.