Den globala ekonomin förändras i snabb takt. När vi i dag tänker på vilka som syr våra kläder ser vi framför oss rader av kvinnor vid symaskiner i stora fabriksbyggnader i Asien – med högt tempo, låga löner och begränsade möjligheter att påverka sina arbetsvillkor. 94 miljoner människor arbetar i dag inom textiltillverkning, och av dem är upp till 80 procent kvinnor.

Många minns också nyheten när den ökända Rana Plaza-fabriken i Bangladesh rasade samman 2013. Dagen innan olyckan hade de anställda på fabriken skickats hem efter att det uppdagats sprickor i fabrikens väggar. Ändå skickades de tillbaka till sitt arbete redan dagen efter, utan att några åtgärder hade vidtagits. Över tusen människor miste livet den dagen – majoriteten av dem kvinnor. 

Enligt Internationella arbetsorganisationen ILO finns omkring 75 procent av alla textilarbetare i dag i Asien, i länder där produktionskostnaderna är låga och fattigdomen ofta utbredd. Men så har det inte alltid sett ut. 

Kvinnodagen kopplas till textilfabriker i New York 

I början av 1900-talet var uppdelningen mellan produktions- och konsumtionsländer inte lika tydlig som nu. Stora delar av klädproduktionen låg i industriländer som USA och Storbritannien. I städer som New York, Manchester och Paris arbetade tusentals kvinnor i fabriker som försåg den växande konsumtionen.

Produktionstakt, konsumtionsmönster och geografiskt ursprung har förändrats i grunden sedan dess. Men utvecklingen för de kvinnliga textilarbetarnas villkor står förvånansvärt stilla.

En liknande tragedi som den i Bangladesh inträffade i New York 1911. När textilfabriken Triangle Shirtwaist fattade eld omkom 146 människor. Många brann inne eller kastade sig ut från det åtta våningar höga huset, eftersom nödutgångarna hade låsts för att "förhindra att de anställda stal något". Majoriteten av offren var unga, kvinnliga migrantarbetare.

I flera år före olyckan hade stadens kvinnliga textilarbetare strejkat och demonstrerat på gatorna, för bättre och säkrare arbetsvillkor och högre löner. Efter olyckan fick deras krav större uppmärksamhet och staten New York stiftade flera viktiga arbetsrättsliga lagar.

Denna serie av händelser anses vara upprinnelsen till den internationella kvinnodagen, som i dag firas den 8 mars. 

Textilarbetare tjänar långt under levnadslön

Mer än hundra år senare är villkoren för kvinnliga textilarbetare fortfarande svåra. I länder som Indien, Bangladesh och Kina arbetar många kvinnor upp till 12–14 timmar om dagen – ibland utan rätt till ordentliga pauser. Facklig organisering motarbetas och en majoritet upplever kränkande arbetsvillkor – inklusive övergrepp och trakasserier. Allt detta för löner som ofta är långt under vad som krävs för en levnadslön. 

Vad gör Fairtrade?

Fairtrade arbetar i flera delar av textilproduktionens värdekedja. Dels certifieras bomullsproduktion, eftersom konventionell bomullsodling ofta kopplas till dåliga arbetsvillkor och höga nivåer av giftiga kemikalier, som skadar både odlarna och de som syr. Dessutom har Fairtrade specifika kriterier för anställda vid textilfabriker. Kriterierna– som just nu håller på att uppdateras – fokuserar bland annat på högre löner och att stärka de anställdas röster och medbestämmande. De innehåller också krav på att arbetsmiljön ska vara trygg och säker att jobba i. 

Fairtrade deltar också i arbetet för att sätta riktmärken för levnadslöner för olika produktgrupper, och tar fram så kallade referenspriser för levnadslöner – det vill säga definiera vad en produkt behöver kosta för att den som producerat den ska uppnå en levnadslön.

Priti Birla är anställd på den Fairtrade-certifierade textilfabriken Indore i Indien. Här används ekologisk bomull från en närliggande Fairtrade-certifierad bomullsodling.

– Den ekologiska bomullen gör att det blir mindre sjukdomar av kemikalierna, och så är det bättre för miljön. Jag gillar mitt arbete här, säger hon. 

Priti Birla, anställd på en Fairtrade-certifierad textilfabrik i Indien. Foto: Fabian Sturm