Rättvis klimatomställning – vad har vår tid gemensamt med 80-talets USA?
Världen behöver ställa om för att möta klimatkrisen, och det behöver ske på ett rättvist och inkluderande sätt. Begreppet ”rättvis klimatomställning” kan spåras tillbaka till 1980-talets USA – med en historia som starkt påminner om var vi befinner oss i dag.
Under 1970-och 1980-talet samt flera årtionden dessförinnan, hade USA infört ett antal banbrytande miljölagar, bland annat Clean Air Act och Clean Water Act. De syftade till att skydda människor och miljö från luftföroreningar, giftiga utsläpp och farliga kemikalier.
Men konsekvenserna blev inte bara positiva. Nya miljökrav ledde till att fabriker stängdes, gruvor lades ned och till att hela lokalsamhällen förlorade sina försörjningsmöjligheter – utan fungerande system för omställning, omskolning eller ekonomisk trygghet. Miljöpolitiken upplevdes av många arbetare som ett hot snarare än ett gemensamt samhällsprojekt.
På grund av detta föreslog den amerikanska fackföreningsrörelsen ett system där de som förlorade jobbet på grund av ny miljölagstiftning skulle garanteras inkomststöd, utbildning och tid att ställa om. Så föddes idén om en ”just transition” – en rättvis klimatomställning. Kärnan var enkel men radikal: klimat- och miljöpolitik får inte bygga på att vissa människor får bära kostnaderna för hela samhällets omställning. Arbetare skulle inte ställas inför valet mellan sin försörjning och planetens framtid.
Det kan låta avlägset, men begreppets uppkomst påminner på flera sätt om vår samtid, där främjande av miljömässig och social hållbarhet ibland fortfarande sker på bekostnad av varandra.
EU‑lagstiftningar får stor påverkan – även utanför EU
Många av våra viktigaste hållbarhetslagstiftningar beslutas i dag på EU‑nivå. De blir sedan bindande för medlemsstater, företag och i praktiken även för aktörer långt utanför unionens gränser. Ambitionsnivån är ofta hög, men besluten fattas långt från de människor som ytterst påverkas av dem.
De senaste åren har EU trappat upp arbetet på hållbarhetsfronten, vilket förstås i grunden är positivt. På kort tid har unionen presenterat en rad nya direktiv och lagstiftningar om hållbarhet, som alla kan få stor påverkan på miljö och mänskliga rättigheter.
Men det finns samtidigt en risk för att historien från 1980‑talets USA upprepar sig – denna gång globalt – när EU:s 27 medlemsländer ska enas, samtidigt som näringsliv, civilsamhälle och intresseorganisationer konkurrerar om inflytande. Risken är att lagstiftningarna utformas med ett uppifrån‑och‑ned‑perspektiv, där ansvar och kostnader i slutändan läggs på människor som befinner sig utanför EU. Till exempel odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom.
Avskogningsdirektivet EUDR lägger ansvaret på odlarna
Ett tydligt exempel är EU:s avskogningsförordning (EUDR), som ska säkerställa att produkter som säljs på EU‑marknaden inte bidrar till avskogning. Syftet är avgörande för klimat, biologisk mångfald och mänskliga rättigheter. Men som Fairtrade och andra aktörer har pekat på, riskerar genomförandet att slå snett. Krav på tekniska åtgärder som ”geolokalisering”, spårbarhet och omfattande dokumentation kan i praktiken vältras över på småskaliga odlare. För en kaffe- eller kakaoodlare med några hektar mark innebär det inte bara nya kostnader, utan även ett betydande tidspåslag i en redan pressad vardag. Om de inte klarar att leva upp till de nya reglerna, kan de inte längre sälja sitt kaffe eller sin kakao till länder inom EU.
Utan stöd, delat ansvar och långsiktiga handelsrelationer riskerar lagstiftningen alltså att stänga ute just de människor som EU säger sig vilja skydda. Det är bara ett exempel på när välmenande miljömässiga hållbarhetsåtgärder riskerar slå orättvist och öka på redan existerande klyftor i samhället.
Vad behöver ske i en rättvis klimatomställning?
För att odlare och anställda ska kunna ställa om, investera i sina odlingar och möta de ökande kraven från exempelvis EU, behöver de flera sorters stöd. Dels kompensation för de klimatrelaterade förlusterna de redan varit med om, dels ekonomiskt stöd till klimatanpassning och ökad motståndskraft. Dessutom behöver de tillgång till utbildning och till globala och regionala plattformar där de kan dela med sig av sin kunskap och tillsammans höja sina röster. Många småskaliga odlare runt om i världen arbetar nämligen redan i stor utsträckning med utveckling av jordbruksmetoder som kan bidra till mer hållbara livsmedelssystem, till exempel diversifierade odlingar, agroekologiska metoder och ökad biologisk mångfald. Men för att dessa lösningar ska kunna skalas upp krävs att de får högre inkomster och ökad möjlighet att investera i sina verksamheter.
Det finns flera mekanismer för ett sådant stöd, exempelvis bistånd, riktad klimatfinansiering eller striktare lagar och regler för företag. Och så förstås en mer rättvis världshandel – där odlare och anställda får en bättre betalning och kan investera i sin produktion och sin framtid.
Så verkar Fairtrade för en rättvis klimatomställning
Vi på Fairtrade är, i samverkan med andra organisationer, engagerade på EU-nivå för att få till mer rättvisa formuleringar i lagstiftningen. Vi driver också på i ett antal sakfrågor som exempelvis levnadslöner och levnadsinkomster för odlare och anställda i låginkomstländer, samt investerar i projekt som främjar klimatanpassning och mer hållbara jordbruksmetoder.
Men framför allt utgör Fairtrade ett verktyg för konsumenter, företag och upphandlande myndigheter som vill handla mer rättvist.
Fairtrade är en certifiering och organisation som ställer krav på bättre villkor för odlare och anställda inom jordbruket världen över. På så vis har vi en hel del gemensamt med den globala fackföreningsrörelsen – både i dag och på 1980-talet.